Nu har vi riktigt varmt hos oss. Sådan där värme som ofta leder till något åskregn. Häromdagen satt jag i smutten och tecknade. Då kom det ett åskväder. Ett rejält åskväder, som varade ganska länge. Och i perioder kom det piskande åskskurar. Skurar som är som ett stort överflöd. När det satte igång så kände jag någon slags lycka. En lycka som jag alltid känner när det är lite oväder. I smutten är det fönster åt tre håll så när jag sitter där känner jag mig delaktig av väderleken utanför.
Under den tid jag bodde på Gotland brukade jag åka ner till stranden när det var oväder för ovädret blev ännu härligare nere vid vattnet. Det är något speciellt med oväder. Jag tycker om känslan av att vara helt betydelselös. Att i detta oväder så är jag ingenting mer än en liten prick. Det är så mäktigt och stort på något sätt. Känslan att vara så liten är befriande och jag kan bara njuta. När jag var liten och det kom häftiga åskregn – och det var tillräckligt varmt ute – brukade jag ta på mig en baddräkt och sedan gå ut och ställa mig och snurra runt i regnet. Jag tror att det var samma känsla jag hade redan då. Regnet gjorde mig på något sätt helt befriad från allt ansvar för jag kan aldrig rå på ett oväder vad jag än gör. Det var liksom lika bra att bara ha roligt. Jag kan göra likadant idag. Dock tar jag på mig ett regnställ eller en regnkappa och inte en baddräkt. Hade jag bott på landet hade jag kanske även idag tagit på mig en baddräkt, men som vi bor nu blir det regnkappa. Men det känns häftigt även i regnkläder.
Hugos matte säger
Åskoväder kan vara häftiga, spännande och fascinerande, men också skrämmande. Visst är vi små i det stora hela, som en lort, som Astrid sa.
Asta säger
Astrid. Hon var bra klok hon.