Jag tog med mig vovvarna ut i skogen. Det var så vackert väder och jag tänkte att de skulle få springa lite. Och jag skulle plocka lite trattkantareller att ha till trattkantarellsnacks på lördag. Jag tänkte att vi skulle ta en promenad först, innan jag plockade trattisar. Det har varit älgjakt sedan 12 oktober så det kändes som att nu var det äntligen dags att få komma tillbaka till skogen igen. Härligt.
Vi började med att gå till den lilla skogstjärnen. Det var lugnt och tjärnen var alldeles spegelblank.
Färgerna var starka och det var väldigt skönt ute. Vovvarna rusade runt och hade allmänt trevligt.
Plötsligt hörde jag hundar skälla på avstånd. Reagerade inte så mycket på det, det finns några gårdar en bit bort och det har hänt förut att vi hört dem skälla. Plötsligt så blev det ännu flera hundar. Och så hörde jag ett älghorn. Och ett till. Shit! Älgjakten var tydligen inte över. Och någonstans, inte jättelångt från oss, höll de på att försöka skrämma fram älgar. Som de tänkte skjuta. Och jag ville då rakt inte stå där mellan en eventuell älg och ett jaktlag.
Så hundarna fick koppel på. För det fall det där jaktlaget var på väg åt vårt håll så ville jag inte ha två hundar som kom i bråk med riktiga tuffingar. Så vi gick. Fort. Till bilen. Lite grand med hjärtat i halsgropen.
Och vi hann. Vi kom fram till bilen utan att möte något jaktlag eller bli överfallna av jakthundar.
Iggy och Gandalf tyckte jag var jättetråkig och jag fick tvinga dem in i bilen. Jag kunde väl inte mena att vi skulle åka hem utan att ha gått hela rundan! Det kunde jag väl bara inte!
Så kan det gå ibland. När älgjakten uppenbarligen inte är slut.
Lämna ett svar