Höst

Mina känslor för hösten är väldigt kluvna. Jag tycker om så mycket med hösten. Den höga blåa himlen, de fina färgerna. Jag tycker om att det är svalt, jag tycker om när det är varmt på sommaren, men jag gillar den här svalkan också. Det är kallare, men det är inte så kallt att jag behöver halsduk och vantar och jag fryser inte om benen. Det är helt enkelt helt OK.

Jag tycker om färsk frukt och grönsaker som är fina om hösten. Jag tycker om att gå i skogen på hösten. Det finns bär, och det finns svamp. Samlaren i mig känner sig nöjd. Och det ger en form av lugn att veta att all den där rikedomen finns runt omkring mig när jag går i skogen. Även om jag inte plockar. Hundarna blir lyckliga av att springa i skogen och de blir inte så varma på promenaderna.

Jag tycker INTE om att titta ut genom fönstret och se det här höstgråa. Precis som det finns en otroligt vacker blå hösthimmel när solen skiner så finns det en alldeles typiskt höstgrå nyans som jag inte tycker om alls. Som ger mig lite trista känslor när jag tittar ut genom fönstret och ser den. Som gör att det blir färglöst, trots att hösten i sig kan vara så färgrik.

Jag tycker inte heller om att det blir mörkare. Det är det värsta med att bo här uppe i norr, mörkret som kryper på en. Och även om det inte riktigt kommit ännu så har det börjat tala om att det är på väg. Jag vet ju att det vinner. Varenda år.

Jag har också svårt för vemodet som jag känner att hösten kommer med. Att den är uppstarten på en lång period som jag inte alls tycker om. Som jag bara står ut med.

Varför sitter jag här och blir så här djup? Jo, för att när jag gick upp och tittade ut genom fönstret så såg det där gråa. Det jag inte tycker om. Och det slog mig då. Hur illa jag tycker om det.

Senare på dagen så blev det tvärtom. Väldigt blåsigt, men soligt och blå himmel. Så på eftermiddagen kändes det bra igen. Den braiga hösten.

Som sagt, mina känslor för hösten är kluvna.