Igår jobbade jag hemma på eftermiddagen. Så fick jag ett telefonsamtal. En kollega på arbetet hade gått bort. Hon hade fått hjärtstillestånd på natten och inte vaknat mera. Hon som hade en så fantastisk sak som hon skulle göra under hösten. Det var inte dags ännu! Vi hade pratat hon och jag om våra dementa mammor, att vi inte ville leva så länge att vi behövde drabbas av demens, men det var inte dags ännu!
Även om det ”bara” är en kollega och inte någon jag umgås med när jag är ledig så känns det när en kollega går bort. Framförallt när det är någon som jobbat där i massor av år, precis som jag själv. Som jag pratat mycket med och haft mycket roligt med.
Jag stängde av min jobbdator. Tog hundarna och gick ut på en promenad. En promenad är bra för huvudet, för att låta tankarna flöda fritt. Och nog snurrade de alltid.
Det var inte dags ännu!
Lämna ett svar