Igår rände jag runt som en skottspole. Ärenden hit och dit. Och lite shopping också. En ärenderunda använde jag hyrbilen till (ja vi har en hyrbil just nu eftersom våran bil slutade att fungera i söndags när jag körde med den) och sedan körde jag tre rundor med cykeln. Till vissa ställen går det helt enkelt både fortare och enklare att cykla. Jag har dessutom en elcykel så att åka upp och ner i de branta backarna häromkring är enkelt. Det där med elcykel är väl lite fusk men det är tusan så bra och att cykla med en elcykel är precis så som det är att cykla i tankarna, när du bara sitter där och trampar och glider fram utan att egentligen anstränga dig. Jag känner mig lite grand som Mary Poppins faktiskt. Så mycket att fotgängare ibland vänder sig om och tittar efter mig. Ja, inte för att jag ser ut som Mary Poppins, eller för att jag är så tjusig när jag sitter där på sadeln, utan för att jag har en ovana att sjunga så fort jag cyklar. Ibland glömmer jag mig och sjunger riktigt högt. Idag var det ”Tomorrow, tomorrow, I love ya tomorrow…” när jag cyklade ner mot stan och det är ju som så att när jag kommer till refrängen så måste jag ju sjunga högt. Det är liksom tvunget. Faktiskt! Det är samma känsla som när jag kör bil och det är sommar och vägen är tom. Då sjunger jag också. Högt! Då brukar det i och för sig inte vara någon som tittar för då har jag rutorna stängda.
På hemvägen var det ”Notorious” och en låt till som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men som hade en väldigt bra refräng att använda i nerförsbackarna.
Så ser ni en cyklande medelålders kvinna som är lite Mary Poppinsliknande till sättet och som vrålar ”Tomorrow, tomorrow, I love ya tomorrow…” så finns det en risk att det faktiskt är jag.
Lämna ett svar