Vi brukar ha många småfåglar i vår trädgård, fågelbadet brukar vara väl använt och det brukar röra sig i buskar och i träd. Och det brukar kunna finnas en eller flera igelkottar här som vandrar genom trädgården. Och när jag sitter på verandan brukar jag kunna se svalorna flyga över himlen.
I år verkar det vara helt annorlunda. Jag ser knappt några småfåglar alls. Jag ser att fågelbadet har använts när jag tvättar av det och fyller på det på nytt. Men jag vet inte om det är småfåglar eller kajor och skator som varit där. Det känns liksom tomt. Holkarna verkar också vara tomma. Det brukar de inte vara. Ibland finns fåglarna där ändå, utan att det märks, men jag har inte sett någon. Och igelkottarna! Jag har faktiskt inte sett en enda i år. Vare sig i trädgården eller någon annanstans.
Det som jag saknat mest är dock svalorna. Just de där som jag brukar se på himlen när jag sitter på verandan. Deras små skrik som hörs när de liksom flyter över himlen. Som små svarta prickar. De har jag saknat så mycket. Igår kväll satt jag och diskuterade detta med maken, att det stället där de brukar bygga bon kanske har rivits eller förstörts på något annat sätt. Och hur tomt det kändes när de inte var där. De ska liksom vara där när det är sommar och när vi sitter på verandan. Sedan plötsligt! Nästan precis efter jag sagt det där till maken så kom de! Från en helt tom blå himmel så var det plötsligt en blå himmel med små svarta prickar. Med små skrik som kom och gick. Mina svalor! De var där igen! Och det kändes plötsligt så mycket bättre. Jag visste att jag älskar de där svalorna, men jag visste inte att de var så viktiga. Något foto kunde jag inte ta så jag får rita en bild istället. Så här är mina svalor!
De är så välkomna!
Tack för finstämd läsning.