Nu är det vår tid

En av mina favoritpromenader är ett spår runt mossen. Det är lite blandad natur och den tar en dryg timme att gå. Ganska lagom promenad således. Hundarna gillar den också. De gillar att rusa runt i skogen och att rusa på spångarna, åtminstone vissa av dem. För att ha riktigt roligt som hund ska man vara lös. Våra hundar är tyvärr inte några lydnadsfantaster när det gäller kom-kommandot. Framförallt inte om det lite längre bort finns något roligare, farligare, mer spännande eller något som helt enkelt behöver skällas ut. Och på sommaren finns det mycket sånt som går runt på mossen. Det vill säga människor och andra hundar. Alltså går vi inte dit på sommaren. Om det inte regnar, för då vill ingen annan vara där och vi kan göra som vi vill.

Och så nu. Nu är det vår tid. När det är mörkt. Vi åker dit efter jobbet, jag tar på min pannlampa och vi går. Och vi är nöjda hela bunten. Och alldeles ensamma. Idag när jag kom dit konstaterade jag att jag hade glömt min pannlampa hemma. Jag hade bara min lilla ficklampa med mig. Alltså ingen mossenrunda. Jag bestämde mig dock för en annan promenad där det räcker med ficklampan. När all belysning från bilen slocknat konstaterade jag att det var nästan fullmåne. Och klar himmel.Vägen var upplyst som om det vore en sommarkväll. Så ficklampan fick vara en stund och vi gick där i månens sken. Fantastiskt ljus, och mossen såg mystisk ut. Som ett hav i en Tolkien-film.

Ibland är det turligt att glömma pannlampan.