November. Alla pratar illa om november. Jag tycker att de överdriver. ”Det blir aldrig ljust” och det är en så trist tid på året. Det finns ingen förväntan i rösten när de säger att det snart är november. Någon försöker göra det lite bättre genom att säga att det är mysigt med november, du kan tända ljus och dricka te i det ruggiga. Och jag tycker igen att de överdriver. November är väl inte så farligt, det är en månad som alla andra. Den förhatliga vintern har inte kommit ännu vilket är helt OK.
Och så kommer november. Och det är aldrig ljust!
Det är grått och trist och jag frågar mig själv varför jag försökt försvara november? Försöker ta bilder på hur vi målat i smutten, men för det behövs det dagsljus och DET ÄR ALDRIG LJUST! Det är blött och ruggigt nästan hela tiden. Regnar det inte så hänger regnet liksom i luften och jag blir blöt i alla fall. Även om det är milt för årstiden så har det börjat bli lite kallare. Jag kommer ner på morgonen till en svinkall första våning. Inte för att huset inte går att få varmt utan därför att maken som, trots att han inte är smålänning, ska spara pengar och drar ner på värmen varenda kväll.
November. Jag tror inte att jag gillar november jag heller.
Fördelen är att till nästa år har jag förmodligen glömt det igen. Nästa år när alla börjar prata om hur trist november är så kommer jag förmodligen att säga emot igen. Bara för att jag har det i mig att inte tycka som alla andra. Att vara motfalls käring som min mamma brukade säga.
Och sedan nästa år när november kommer upptäcker jag det igen. Att de hade rätt. November är ganska trist.
Äh! skam den som ger sig och det finns inget dåliga väder bara dåligt kläder.
Dåligt väder har jag egentligen inte något emot, jag menar vi har hundar, då är det bara att ge sig ut. Men mörker!!! Isch och fy.