Nyårsdag

2012. Och regnet vräker ner därute.

Imorse när jag gick upp mindes jag hur jag firade sekelskiftet. Då var jag i Göteborg. Det är 12 år sedan. Fast det känns som om det bara gått ett par år. Ibland går tiden så fort att jag nästan blir rädd. Rätt vad det är kommer tiden att ha tagit slut. Och jag kommer inte att ha fattat vad det var som hände. Tjohej- där var det. Livet.

Ett år försvinner fort. För att inte tala om tio år. Det är nästan som att tio år går fortare än ett. Hur det nu går till? Det är väl det där med perspektiv. Som jag läste någonstans: ”Timmar och sekunder går långsamt men månader och år gårt fort.” Och visst är det sant. Alla har vi väl upplevt hur långsamt tiden kan gå när man väntar på något som ska hända om fem minuter (OK, om inte de där fem minuterna ägnas åt att springa till tåget, för då går de fort.) och hur nära det känns, det som hände för flera år sedan.

Vad djup jag blev, jag som egentligen tänkte berätta om Gandalf. Som tog sig igen sin första nyårsafton utan minsta rädsla för smällare. Han sov sig igenom de flesta. Vid tolvsnåret spelade vi spel och han brydde sig inte om raketerna ett dugg. Härligt! Vi får hoppas att det fortsätter på det viset. Det är så trist med hundar som skakar sig igenom nyårsafton. Jag har levt med sådana. En som gömde sig under ett bord och bara skakade. En som alltid tog sig in på toaletten och låg där hela nyårsafton. Och Gandalf brydde sig inte ens. Någon enstaka skällde han på lite grand, men sedan var det som ingenting.

Eftersom folk låter sina barn hålla på med smällare på egen hand har vi råkat på några stycken redan när vi varit ute och gått, men Gandalf har inte blivit rädd. Det är dock konstigt hur det kan vara roligt att försöka skrämmas med smällare. De som har dem märker att djur, eller människor för den delen, är rädda och då blir det extra roligt att försöka smälla av något så nära som möjligt. Ett otäckt drag hos våra barn som visar vilka urdjur vi egentligen är där inne.

Fast just nu bryr sig inte Gandalf om sånt. Han är definitivt ett urdjur. Som vill ha sin boll!

5 Kommentarer

  1. God fortsättning på nya året.

     

    Jag tycker åren flyter ihop, månaderna också. Det är ingen riktig tidsmarkering som det var när jag var barn. Men det känns som åren går fort, månaderna också.

    Jag tycker smällarna är rätt läskiga ibland, de är så nära och bland en del yngre verkar det nästan vara en tävling att komma så nära andra som möjligt innan det smäller. Det har smällt rejält och länge här sedan innan jul. Idag också.

  2. Duktig vovve, skönt att han inte verkar bry sig. Inte heller våran jycke bryr sig i smällare. Vår teori är att hundstackarn blivit van (döv) av alla renoveringar vi gjort under årens lopp, dvs ljud av hammare, spikpistoler etc. 

  3. Åsa: Min mamma brukade säga att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir och jag tror henne! Själv gillar jag smällare, men jag gillar inte alltid de som smäller.

    Cia: Kanske därför våran också var så lugn. Han har blivit van vid kofötter, tigersågar, hammarslag mm. I alla fall van vid oväsen.

     

  4. Fattar inte att jag inte hittat till dig tidigare! Blev såld på ert kök, trots att vi har ett snarlikt…! Valde faktiskt mellan kulören ni har på era luckor & den som vi valde. Nu ser jag ju att det hade blivit så fint det med!  Ska vandra vidare lite inne hos dig här nu & se vad mer som står att finna :).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *