Ibland kan livet vara envist. Ibland vill det helt enkelt inte släppa taget. Fast det borde. Annandag påsk fick min mamma en kraftig hjärtinfarkt och vi åkte in till akuten. Jag satt där ganska länge med henne, klockan hann bli ganska sen. Och vi pratade mycket. Så klar som hon var i huvudet den kvällen har hon inte varit på mycket länge. Till sist hamnade hon på hjärtintensiven och jag åkte hem. Först låg hon ett par dagar på hjärtintensiven, men sedan flyttade de henne till en vanlig avdelning. Hon blev dock inte bättre utan istället tillstötte flera saker.
Förra lördagen flyttades hon tillbaka till hjärtintensiven och ett eget rum. Min syster kom också upp hit. Det var då klart att mamma inte skulle lämna det rummet i livet. Sedan dess har vi väntat på att hon ska få bli fri. Kroppen och sinnet kan vara segare än man tror. Trots att det knappt finns någon kraft kvar i den sköra kroppen så håller livet sig fast. Läkarna och sjuksköterskorna har förklarat för oss att det är bara att vänta och de har förklarat för oss om hur de sista skedena i livet fungerar.
Det har varit jobbigt att se. Vi har väntat och vakat. Hållit hennes hand når hon fått ångest. Man slutade med dropp och allting livsuppehållande. Det enda hon fick var morfin. Men hon höll ut.
Och nu plötsligt kommer läkaren och säger att tillståndet inte längre är “terminalt”. Nej, nu kommer hon att överleva. Och vi är totalt förvirrade. Vi åker hem en sväng för att fundera på detta besked. Då ringer man från sjukhuset och säger att nej, nu behöver vi nog åka in för nu är hon jättedålig. Hon har andningsuppehåll och är inte kontaktbar. Vi jäktar iväg. När vi kommer dit är hon full kontaktbar igen. Och nu är hon bättre och kommer troligen att bli “frisk”. Vi fattar ingenting.
Vad som är klart är att hon trillat ännu mera ner i demensen. Hon pratar och pratar och det är inte någon mening bakom alls. Och hon är elak. Det hade varit bättre om hon fått frid. Det låter hemskt men det är sant. Hon har alltid förklarat för oss att hon inte vill leva så här. Att vi skulle se till att inga maskiner användes. Och hon har varit livrädd att bli som sin ena syster som blev gravt dement. Och nu är hon där. Nu får hon istället leva på det här viset och vi får stå ut med det.
På något sätt.
Förstod nästan att det hänt något när uppehållet här blev så långt. Har tänkt på dig och beklagar att ni och din mamma måste gå igenom detta. Har sett hur demens kan bryta ner en människa och vet hur hemskt det är. Förstår precis vad du menar med att det varit bättre att hon fått frid. Lider med er och hoppas att någon liten ljusning finns för er. //Sophie
Skickar tankar till er och hoppas att allt ordnar sig så bra som det går.
Tack för omtanke.
Hej Asta!
Vilken jättefin blogg du har. Jag har ägnat mycket tid åt att titta på din virkade Odd Mollysjal – helt fantastisk. Jag är mycket imponerad över att du lyckades klura ut mönstret själv och väldigt tacksam för att du skrev ner det! Hur gjorde du kanten? Sydde du ihop rutorna med sytråd eller garnet? Tråkigt med din mamma, jag har nyligen gått igenom något liknande med min mamma. Jag virkade mig igenom mycket oro och vånda.
MVH Boel
Hej Boel,
jag har sytt ihop den med garnet. Runt om har jag först ett varv fastmaskor och sedan ett varv stolpar.
Asta