I körsbärsträdet som vi ser från vårt vardagsrum har det bott ett par flugsnappare. Eller snapphanar som jag hela tiden – av någon anledning – kallar dem.
De har jobbat så intensivt. Först har de ruvat. Eller honan har ruvat och vi har sett hannen flyga fram och tillbaka. Därefter har båda två flugit skytteltrafik och om man gick nära holken kunde man höra hur det ilsket ropades efter mera av ett hungrigt gäng därinne. Jag har längtat efter att få se de små liven trilla ur holken.
Och nu är de inte där längre. Jag har inte märkt någonting.
Och inte sa de hej heller…
Lämna ett svar