Igår åkte vi ner en sväng till Skåne och hälsade på lilla mamma. Det var väldigt blå himmel igår och när solen gick ner var det alldeles, alldeles stjärnklart. OK – det blåste som sjuttsingen, men kunde man bara bortse från det så. Efter mörkrets inträde åkte vi ner till kyrkogården och tände ljus. Där var det väldigt, väldigt mörk. Ingen belysning förutom de ljus som alla ställt ut. Och OK där var många ljus, men det kan ganska enkelt konstateras att så mycket belysning ger inte de där ljusen.
Vi lyckades dock hitta rätt grav efter lite vedermödor (saker ser verkligen annorlunda ut i mörkret).
Det här mörkret gav i alla fall en väldigt trevlig effekt och det var att stjärnorna syntes väldigt, väldigt bra. Mycket vackert.
Man tittar på stjärnorna alldeles för sällan.
Du har helt rätt: man tittar på stjärnorna alldeles för sällan.
Jag är ofta uppe och springer på nätterna (sover dåligt) och brukar gå ut och röka ibland. Då låter jag bli att tända lampan på utsidan, för att spana efter stjärnorna.
Gatlysena förtar en del av stjärnhimlen här hemma hos mig, men ibland när jag varit hem till Byn kan jag hitta en alldeles obelyst plats efter vägen där jag stannar och går ur bilen, och där är vi: stjärnorna och jag tillsammans.
Det låter härligt!