Jag känner all omtanke jag är kapabel till för de som drabbades av tsunamin. Men jag måste ändå säga att jag hade helt missat att tsunamin var Laila Freiwalds fel. Jag trodde i min enfald att det var en naturkatastrof. Men nu har jag ju förstått efter all uppmärksamhet i massmedia att det tydligen var Freiwald som fixade tsunamin. Inte visste jag att hon hade sådan makt. Men det hade hon tydligen! Och att det är hennes fel har jag förstått på att det skall utkrävas hämnd på henne för anhörigas död etc. Från att ha tyckt att hon hanterade situationen fel och efter att till och med ha varit inne på att hon kanske behövde avgå har jag övergått till att tycka synd om Laila Freiwalds.
Vad är det för otäck häxjakt som man ägnar sig åt? Är vi inte kloka?? Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Är vi själva så himla mycket bättre?? Jag såg att vi i år här i Sverige har skänkt mer pengar än någonsin till hjälporganisationer. Och vad fick oss att göra det? Jo, det dog svenskar. När massor av afrikaner svälter ihjäl så skänker vi inte speciellt mycket pengar. Men när svenskar är involverade då jäklar öppnar vi plånboken. Då SER vi plötsligt att det händer något hemskt. Jag är inte religiös men jag håller nog med om att enbart den som är helt oskyldig, eller helt ren, eller vad det nu står, skall kasta stenar på andra. Och själv gör jag fel ibland. Faktiskt! Till och med på jobbet, och jag hoppas ändå att jag inte skall bli utslängd för det faktum att jag inte är helt felfri. Ibland uttrycker jag mig dumt, och ibland när jag är upprörd säger jag korkade saker som jag absolut inte menar. Och tack och lov är jag för det mesta omgiven av människor som vet att det är möjligt att göra dumma saker utan att mena så mycket med det. Och som inte begär min avgång.
Just avgång har det ju begärts till höger och vänster senaste tiden. Jag förstår mig inte riktigt på det heller? Det måste väl ändå finnas någon rim och reson? Är det inte bättre att folk lär sig av fel som begåtts än att de hela tiden skall slängas ut? Sedan finns det såklart så allvarliga situationer att en avgång kan vara det enda möjliga, men som det är just nu verkar allting som är fel kräva en persons avgång. Vart har medmänskligheten tagit vägen? Vi börjar likna en lynchmobb ur en amerikansk film! Jag gick nyss ur svenska kyrkan och en av orsakerna var att jag skämdes att tillhöra en organisation som företräddes av så många inskränkta personer (syftar på alla präster som skrev på protestlistor mot välsignelse för homosexuella), det är ju lite svårare att gå ur mänskligheten bara för att skäms över hur vi behandlar våra medmänniskor. Men ibland har jag lust att göra det. I alla fall just nu. Och just nu är det väl också tur att min blogg inte är så himla välbesökt, för annars skulle väl JAG åka på en lynchmobb just nu.
Lämna ett svar