Höstpromenad

Himlen var så blå när vi kom upp i morse. Så blå som himlen bara kan vara på höstkanten. När vi satt där i soffan och käkade frukost (ja vi är så depraverade att frukosten intas i soffan) så kände jag att den där blå himlen ropade. Och sambon var inte svårövertalad.  Så vi tog bilen och åkte ut på landet. Gick en mil eller så på lite olika skogs- och grusvägar. Och det var så vackert! Det är fint på något sätt med att saker och ting vissnar. Det här lite slitna, lite trasiga. Och så den blå, blå himlen. Och när man ser över sjön så ser man i luften att det är hösthimmel och inte sommarhimmel som finns där. Trots att himlen är knallblå och solen skiner som jag vet inte vad så är det ändå en höstbild man ser. Och det är vackert. Varje promenad eller stund ute i det här vädret är mumma för själen och man mår gott riktigt länge efteråt.