Det är lustigt det där med att vara mätt. Att vara lagom mätt är en skön känsla som liksom känns i hela kroppen. Att ha ätit för mycket gör en stinn och även om man är mätt så känns det INTE skönt ett dugg.
Normalt sett brukar vi gå hem och äta på lunchen. Det brukar bli något ganska lätt. Igår var det så himla fint väder så vi tog en promenad på lunchen och gick till en fiskrestaurang som har uteservering. Där tog jag smörfisk med kokt potatis. Och fick in en JÄTTESTOR bit fisk. Men fisk är nyttigt och jag tänkte att ”fisk det blir man inte så däst av” och tryckte in hela den där biten fisk. Sedan gick hela eftermiddagen i en dimma. Jag var så mätt att jag gick rakt in i matkoma. Dvs kroppen fick så mycket att jobba med att blodsockret gick rakt ner i tårna på skorna. Och där var det hela eftermiddagen och hela kvällen. Trots att vi var och storhandlade (dvs ägnade oss åt LITE fysiskt ansträngande arbete) så var jag inte hungrig på kvällen heller. Åt lite fil och musli innan vi stack till affären, men fixade inte att äta något efteråt. Så sambon fick äta själv.
Varför lär man sig inte att äta lagom mycket!!! Eller att vänta lite under tiden som man äter så att man känner att NU är jag minsann mätt, lika bra att sluta.
Dagens varningstext är således: Se upp för matkoma!!
Lämna ett svar