Sorgens femte fas

Jag läste någon gång om Sorgens faser. Som enligt någon modell ska vara fem. Nämligen de här fem.

1. Förnekelse: Allting känns overkligt och det är svårt att ta in det som har hänt. Det är ett skyddande försvar för psyket.
2. Ilska: En känsla av orättvisa som kan riktas mot omgivningen, läkare eller en själv.
3. Förhandling: Tankar som ”om jag bara hade gjort så här…” i ett försök att få tillbaka kontrollen.
4. Nedstämdhet: En djup sorg, tomhet och saknad där meningslösheten kan kännas överväldigande.
5. Acceptans: Att börja försonas med förlusten och lära sig att leva vidare med den, snarare än att man har ”glömt”.

När jag tänker på Iggy så stämmer de här faserna ganska bra. Tror att jag kommit över förhandling, men har varit i nedstämdhet länge nu.

När maken och jag var på semester i Dalsland så märkte jag att jag faktiskt kunde jag prata om Iggy utan att gråta. När vi såg en geting och stoppade någon hund från att mer eller mindra äta upp den pratade vi om hur Iggy hade en förmåga att jaga ut getingar. Det hade han faktiskt. Ingen av oss kunde riktigt fatta hur det gick till, men han såg till att getingarna flög ut igen. Vi pratade om annat också, sånt som var speciellt för Iggy. För han var en liten speciell hund. Och jag grät inte. Kände mer en ömhet. Då tänkte jag att jag nog kommit till acceptans.

Sedan var vi på kalas i söndags och då hängde där en bild på Iggy på väggen. En bild där han såg så glad ut.

Då kom de igen. Tårarna. Tusan vad jag älskade den hunden.

Så kanske jag inte har nått accceptans ännu. Kanske jag ligger mellan nedstämdhet och acceptans. Kanske kommer det en dag framöver då jag kan tänka på, prata om och se bilder av Iggy utan att ha tårar i ögonvrån hela tiden. Till och med det här inlägget satte fart på vattenflödet igen.

Min lilla älskade vovve.