Det går lite trögt

När jag började springa så hade vi två hundar. Det var i början av min löparträning i den här omgången så vi gick mer än vi sprang och det gick relativt bra. När jag kom lite längre i mitt löparprogram hade vi inte två hundar längre så sedan dess har jag och Ville sprungit tillsammans. Ville älskar det och ser det som ett mycket viktigt arbete.

Nu har vi två hundar igen och jag försöker att lära mig, och Felix, att springa med två hundar. Ville är expert så han har inte något att lära sig. Men Felix har lite svårt för att förstå att när vi springer så springer vi och gör ingenting annat. Vilket naturligtvis påverkar själva springandet också. Jag kör med att varva springande med gående så att han ska förstå skillnaden, men än så länge går det ärligt talat ganska trögt. Vid ett tillfälle den här gången så höll han på att sno in mig i sitt koppel. Tack och lov såg jag det i tid, annars hade jag ramlat raklång på marken.

Emellanåt går det bra. Det är när Felix egentligen inte är så noga med att vi springer, men att han vill hänga med Ville och springa bredvid honom. Vilket är helt OK för min del bara han sköter sig.

Men i övrigt så kan han springa in i kanten och tvärstanna. Försöka följa ett spår åt något annat håll. Gå framför eller bakom mig till andra sidan av stigen. Blir ganska jobbigt emellanåt. Och när jag går mellan löpomgångarna är det inte heller fritt fram att göra vad du vill. De får snabblukta och snabbkissa, men inte stanna och lukta. När ”Nu går vi” är sagt så ska vi fortsätta att gå, men det är alltså OK att göra vad som hinns med utan att jag behöver stanna.

Jag blev lite nedstämd efter den här rundan och funderade på hur det här skulle gå egentligen. Ville lärde ju sig så fort! Men när jag tänkte efter så lärde sig Ville inte alls så himla fort. Vi sprang faktiskt många gånger innan vi kom fram till det bästa sättet. Jag var tvungen att ha hans koppel i handen för om någon sprang om oss så kunde han få för sig att kasta sig mot den personen (inte för att hugga, men för att tala om för den personen att hen gjorde fel enligt Villes åsikt). Han kunde få för sig att stanna mitt framför mig så att jag höll på att ramla över honom. Hände flera gånger. Han kunde få för sig att springa från ena sidan av stigen till den andra (de skall springa framför mig eller till vänster om mig, det måste vara lite ordning). Han kunde få för sig att bli jättearg på hundar vi mötte och han kunde få för sig att han ville stanna vid ett träd och kissa mitt i springandet.

Så när jag tänkte efter så hade vi jobbat ganska mycket, Ville och jag, för att komma dit vi är nu. Nu fäster jag bara Ville i bandet till min midjeväska. När jag säger att ”Nu springer vi” vi så springer han, han bryr sig vare sig om människor eller hundar. Om inte hunden vi möter blir ilsk för då kan han inte hålla sig, men det räknar jag inte heller med, någon gräns finns det ju. Ville springer framför mig, men han drar aldrig, han håller min hastighet. Han kan svänga till höger eller vänster när jag ber honom om det. När vi möter någon vare sig de har hund eller inte, får han springa på min vänstra sida och jag håller lite i kopplet, för säkerhets skull. Och han vet precis vad han får göra när vi går och han vet också när jag säger att ”Vi klarade det!” så får han lukta så mycket han vill resten av rundan.

Kanske det inte är så konstigt då att det tar lite tid med Felix. För som det är nu håller jag hans koppel i handen hela tiden. Jag måste dra honom rätt när jag springer, jag kan inte hålla på med godis och locka när jag springer, han får helt enkelt lära sig den ”hårda” vägen. Det funkade med Ville och det kommer nog att fungera med Felix också. Jag behöver bara ha lite mer tålamod.

Konstigt så lätt det är att glömma bort det jobbiga och bara minnas det braiga. Fast å andra sidan är det mycket trevligare så.

Så när jag kom hem efter löprundan (det är en bit bort så vi åker bil dit och hem) och hade kontemplerat om ovanstående under själva resan var jag inte så ledsen längre. Felix kommer också att lära sig. Det är bara jag som behöver ha lite mer tålamod. Och inte blev jag ledsen över att bli mött av en rosenbukett på en av våra Ghislaine de Feligonde rosor heller.

Den kör uppenbarligen på fast vi har november. Vi har ju haft lite frost, men inte så mycket ännu så den fortsätter helt enkelt att jobba på.