Att leva på lånad tid

Det har inte blivit mycket skrivet här nu på ett tag. Det är förmodligen för att det är mycket som snurrar i huvudet nu, men det stannar där. I huvudet alltså. Och så är det mycket känslor. Bland annat avseende den här lille killen.

Han fick en vaccination mot kennelhosta för ett tag sedan. Som de sprutar in i nosen. Jag var inte riktig på där, för hade jag vetat att det var det han skulle få hade jag stoppat det. Förra gången han fick den där vaccinationen i nosen fick han ordentliga biverkningar. Fick helt enkelt nästan kennelhosta på riktigt.

Ett tag efter vaccinationen började Iggy mycket riktigt hosta. Otäckt mycket också. Först tänkte jag att det var vaccinationen, men sedan började vi tänka att det var något annat. Kanske till och med något med hjärtat även om, åtminstone jag, inte ville tänka den tanken.  Han hostade så mycket. När han legat ett tag framförallt. Jag gick upp på natten och fick honom att röra sig lite. Då lättade det en stund. Han hostade och hostade. Det gjorde så ont.

Vi bokade ett besök hos veterinären och maken åkte dit med honom. Jag är för mesig. Tur att maken klarar det bättre än jag. Även om det naturligtvis berör honom illa också. Då fick vi veta att han hade en tumör i den ena testikeln, men den var inte så farlig förstod jag det som. Värre var det med hjärtat. Tydligen var det sämre och det slog väldigt oregelbundet. Han hade tydligen förmaksflimmer. Och hostan kunde bero på att hjärtat blivit ännu mer förstorat och tryckte på lungorna. Veterinären kunde inte begripa att Iggy var så pigg som han är. Förutom hostan så verkade han inte det minsta sämre nämligen. Det var därför jag tänkte att hostan berodde på vaccinationen. Maken kom hem med Iggy och han fick lite fler mediciner. En som skulle ge honom lite mer stabila hjärtslag och en vätskedrivande som skulle kunna hjälpa mot hostan. Men känslan var att det närmade sig slutet med stormsteg.

Iggy har ätit sina mediciner nu och fantastiskt nog har hostan nästan helt försvunnit. Antingen berodde den på en biverkan från vaccinationen, som nu gått över, eller så har den vätskedrivande medicinen hjälpt. Oavsett så är hostan i princip borta. Och när hostan är borta så verkar Iggy som vanligt igen. Inte sjuk. Ja, han går långsammare på promenaderna, och han gillar inte värmen, men det är inte något nytt. Han är trots allt en gammal gubbe nu.

Men det känns ändå som att vi lever på lånad tid. Att vi får var glada för en dag i sänder. På torsdag ska vi på återbesök hos veterinären. Vi åker dit båda den här gången. Så att vi båda hör vad veterinären säger. Vill inte dit, men vi måste. Lillkillen!

Jag åkte ut till skogen idag med hundarna, tänkte att det skulle vara lite svalare där. Det var det inte. Och Iggy gick så långsamt, så långsamt efter en stund.

Hörde göken. Började inte ens försöka räkna ut i vilken riktning den sjöng i. Har ni tänkt på det, egentligen är det otur att höra göken överhuvudtaget. I norr är det sorgegök, i söder är det dödergök, i öster är det tröstergök och i väster är det bästergök. Hur nu bra en bästergök är  när de andra är så nedrans sorgliga. Det är lika bra att strunt i gammal skrock och bara lyssna på göken. Och se den som ett tecken på vår och sommar, inte på budskap från ödet.

Så nu väntar jag på torsdag. Vad ska de säga då?