I förmiddags fick jag för mig att jag skulle ta bilen och åka iväg och köpa nya fotbollar till hundarna. Så jag stack iväg till Jula. Det var svinkallt ute, jättekalla vindar, men solen sken och himlen var blå. Åtminstone framför mig. Bakom mig såg molnen väldigt mörka ut, men ibland kan moln se väldigt mörka ut för att solen sken och min tanke var att det var därför de var mörka. På Jula hittade jag fotbollar. Bollarna var inte pumpade och det visade sig att de inte hade någon pump så jag tänkte att då sticker jag väl till Biltema istället. När jag kom ut från Jula så vräkte det ner något som var en blandning av snö och hagel. Verkligen vräkte ner. Men jag tog mig till bilen och åkte till Biltema. Och det verkade som att alla andra också hade åkt dit, för det fanns inte en enda parkeringsplats ledig. Alltså åkte jag hem igen. Utan några bollar. Totalt misslyckad tripp.
När jag kom hem sken solen igen. Hundarna och jag var en stund i trädgården och lekte med de gamla bollresterna, tills det började hagelsnöa igen. Då tyckte Iggy vi skulle gå in.
När vi gick ut på våran promenad var det fint väder igen. Vi gick till skogen i närheten och vitsipporna var verkligen i full blom nu.
Såg den här trädstammen. Kan inte hjälpa det, men jag bara älskar trädstammar. Borde egentligen börja måla trädstammar. På papper alltså, inte måla själva stammen.
En trädstam kan ha så många olika uttryck på något sätt. Och denna hade verkligen ett härligt utseende.
Strax efter trädstammen så blev himlen jättemörk igen och hagelsnöandet satte fart på nytt. Vi tog oss till en grillplats i skogen där vi kunde sitta en stund under tak. Där satt vi tills det blev sol igen. Gick förbi ett ställe där Ville vid ett tidigare tillfälle blivit väldigt upprörd över ett monster han såg där. Här är en bild från februari när han högt talar om för mig att det där monstret borde någon göra något åt.
Det går att se monstret på bilden ovan, men idag tog jag ett par bilder till och förstår verkligen att han tyckte att det var ett monster, det har ju båda mun och ögon!
Hundar har perioder i livet som kallas för spökålder, då de får för sig att olika saker är farliga. Sånt som ser konstigt ut eller som bara råkar finnas på fel ställe. Ville var inne i en sådan då i februari. Nu är det där monstret bara en pinne för honom. Men jag vet nu, att det egentligen är ett monster. Fast ett ganska snällt sådant.
Lämna ett svar