Orolig väntan

Igår var Ville hos veterinären för att få röntgat sina höfter. Något som jag är så väldigt nervös för. Höfterna på hundar kan få en gradering på A-E, där A och B är normala höfter och C-E är höfter som inte är bra. Gandalf hade D på sina höfter och han fick ju också mycket problem med dem. Det var jag som var med när Gandalf skulle röntgas och det var så jobbigt och ledsamt. Dels är själva röntgenprocessen jobbig. Hunden sövs och jag fick hjälpa till med att dra och slita i hundstackarn så att han låg rätt. Därefter hörde jag dem prata om att hans höfter inte såg bra ut och jag bara blev jätteledsen. Men det räcker inte med det. När Gandalf vaknade upp efter att ha varit sövd så hade han ångest. Och det hade varje gång efter han hade blivit sövd. Han gnällde och var jätteledsen förutom förvirringen som jag tror alla får efteråt.

Igår var det alltså Villes tur. Jag fixade inte att åka den här gången. Det var för mycket dåliga känslor och nervositet förknippat med det. Maken fick åka istället. Och så här såg Ville ut när han låg och skulle vakna upp.

Visst ser det lite läskigt ut.

Ville hade inte ångest när han kom hem, men han var väldigt förvirrad. Han var på röntgen vid tretiden, men han blev inte sig själv på hela kvällen. Jag fick mata honom för hand för han orkade inte riktigt stå upp och sedan kunde han liksom inte reda ut vad han ville och vart han skulle ta vägen. Tre gånger fick jag gå ut med honom i trädgården sent på kvällen. Första gången bajjade han, men de båda andra gångerna gick han bara ut och såg ut som ”Vad gör jag här?”. Stackars liten.

Nu skickar veterinären bilderna till Svenska Kennelklubben som gör en bedömning av bilderna och bestämmer vad det blir för grad på höfterna. Håll en tumme för att höfterna är A eller B. Skulle vara en sådan lättnad. Och även skönare för Ville så klart. Tydligen skulle det ta cirkus en vecka innan resultatet kommer. Så nu sitter matte och väntar oroligt på vad det blir för svar.