Oj vad tiden går. Inget särskilt har hänt i livet, men tiden går ändå. Ungefär lika fort. När jag tänker efter så har en ganska stor sak faktiskt hänt. Jag har bestämt mig på riktigt. Jag ska gå i pension i år. I september fyller jag 62 och jag tänker ta min chans och faktiskt gå i pension då. Och det känns superskönt att ha bestämt sig. Jag är inte någon sådan person som älskar mitt jobb eller längtar efter att gå dit. Mitt jobb är något jag gör för att tjäna pengar. Hade jag valt rätt jobb och älskat det hade jag förmodligen fortsatt så länge jag orkat, men nu vill jag hellre göra andra saker så länge jag kan och orkar. Beslutet har varit nästan klart ganska länge, men nu är det 100 %. Och nu när jag bestämt mig så skulle jag vilja sluta med en gång, men det är bara att stå ut några månader till. Om jag räknat rätt tar jag semester från mitten av juli någon gång så det blir då jag går hem även om jag inte slutar på riktigt förrän den sista augusti.
I övrigt så håller det äntligen på att bli vår. Dagstemperaturerna blir högre och högre för varje dag som går. Snödropparna och krokusarna blommar för fullt. Det envisas fortfarande att vara minusgrader på nätterna, men snart så ska även vi få en meteorologisk vår.
I skogarna runt omkring ligger det fortfarande snö. Dels för att de ligger högre upp och det faktiskt är kallare där och dels för att solen inte kommer åt så bra mellan träden. Men det är hård snö, sån som den är när det börjar bli vår och snön håller på att smälta, men inte kan smälta hela tiden.
Hundarna gillar det oavsett. Skogen är härlig. Där får man vara fri och springa.
Och känna sig stark och mäktig. I alla fall tycker jag att det är vad Iggy utstrålar här. Kom och ta mig den som kan!
Ville börjar få riktigt långa ben och är lika hög som Iggy om inte lite högre.
De långa benen och den lätta kroppen gör att han springer som en gasell.
Han är vild och galen och älskar sina leksaker. Lär sig nya saker snabbt även om hans fönster med tillräcklig uppmärksamhet för träning inte är så långa. Men så ska det vara, han är bara en valp.
Tyvärr har han inte slutat äta sten. Trots att vi envetet försöker träna honom att inte stoppa saker i munnen utan att be om lov. Det är en sak att sköta sig när vi tränar, en helt annan när vi är ute och går eller när han bara är för sig själv. ALLT som är löst åker in i hans mun. Det är oerhört frustrerande eftersom det innebär att jag går runt med hjärtat i halsgropen hela tiden och hela promenaden har ögonen på Villes mun. Är livrädd att något annat ska stanna i tarmen. Vi hittar stenar i bajset, men än så länge har de inte varit större än de gått igenom tarmen.
På onsdag börjar maken på valpkurs med Ville och på torsdag ska Iggy genomgå en mindre operation där de ska plocka bort spikarna eller piggarna eller vad det nu är det han har som de satte dit vid patellaluxationen. Han har besvär av sitt ben och förhoppningsvis ska det hjälpa. Sedan är en operation alltid en risk och särskilt för honom eftersom han har ett litet hjärtfel. Men vi hoppas och tror att operationen ska ge honom ett bättre liv och tycker det är värt risken. Så klart måste vi ändå vara medvetna om risken. Så håll gärna en liten cybertumme för Iggy på torsdag om du läser här.
Det tänker jag göra.
Lämna ett svar