Livet går vidare. Det gör det alltid, oavsett vad som händer. Det finns liksom inget val. Och på något sätt så kommer det att bli lättare. Om något tag kommer det inte att vara så tungt längre och vi kommer att komma ihåg de bra sakerna. mer än sorgen. De bra sakerna varade ju så mycket längre. Men vi är inte där ännu. Jag gråter inte lika ofta längre, men det händer några gånger om dagen. När jag råkar på något som påminner om Gandalf alldeles för mycket. Då gråter jag. Och varje gång någon frågar var Gandalf är så börjar jag gråta. Men det är bra. Det är viktigt att sörja. Det är en del av processen, av livet. Iggy har också varit ledsen. Jag vet inte om han har varit ledsen för att maken och jag har varit ledsna eller om han också varit ledsen för att Gandalf är borta. Iggy fick se Gandalf efter att han somnat in. För att veta vad som hänt, det går ju inte att berätta. Iggy har inte velat gå en långpromenad sedan i tisdags. Ut en liten tur och sedan hem igen. Idag ville han dock. Så vi gick en långpromenad tillsammans. Och vädret var så vackert. Färgerna så starka.
Vi gick och vi gick. Vi stannade vid en bänk och jag satte mig och Iggy gjorde precis så som Gandalf brukade göra när jag satte mig ner. Då grät jag en skvätt. Det var en perfekt dag att bara gå runt och känna och tänka. Och faktiskt emellanåt må riktigt bra. Sådana här dagar är det svårt att inte reagera på allt det vackra.
Det blev 13.000 steg innan turen var slut. Och vi stannade här och där. På ett par ställen bara för att minnas. Och faktiskt så grät jag inte varenda gång. Men på någon. Eller kanske ett par.
Iggy var nöjd, och helt klart gladare. Kanske han också reagerade på det vackra vädret.
Sen kom jag hem. Och vi åt mat. Det konstiga är att maten smakar ingenting just nu. Och då har jag inte ens haft Corona. Tydligen kan sorg också leda till att du tappar smaken. I alla fall för ett tag.
Lämna ett svar