Det är inte mycket det fina tål. Det brukade min mamma säga när någon av oss syskon gjorde ett grovarbete och blev trötta , eller brände oss på en form som mamma kunde ta i med bara händerna så (när det gäller formen kunde vi också bli beskyllda för att ha frökenfingrar). Jag brukar säga det till mig själv fortfarande när jag gör något som påverkar mig mer än vad det kanske borde. Som häromdagen.
Jag fick för mig att ta tag i rabatten framför Lilla huset så att vi kan plantera tillbaka växterna som vi grävde upp när huset skulle målas. Jag menar de har ju bara stått i krukor hela sommaren.
Så jag började med den här rabatten.
Jag skulle gräva upp den och rensa bort så mycket rötter och skräp som möjligt.
Och jag gjorde det också. Blev faktiskt färdig.
Och efteråt var jag helt slut. Hela kvällen!! Hundpromenaden var en plåga och då gick vi ändå jättelångsamt eftersom det var Gandalf som bestämde takten och det går helt enkelt inte fort nu för tiden.
Det är, som sagt, inte mycket det fina tål!
Lämna ett svar