Igår var det lite svalare, och framförallt blåste det vindar från norr så jag fick för mig att testa min lycka och ge mig ut i skogen. Dagen innan var vi också i skogen, men senare på kvällen för att slippa värsta hettan. Vilket vi förmodligen gjorde, men det innebär ju inte att det var svalt. Tvärtom. Det var bara inte fruktansvärt varmt. Genomsvettig blev jag i alla fall innan turen var slut.
Igår blåste det svala vindar och det var inte lika varmt så jag tänkte att vi kunde ge oss av redan under eftermiddagen. Vi körde upp till skogen och började promenera. Det är väldigt vackert bland träden. Skuggspelet som blir på marken. Eller överallt runtomkring en.
Vi hade inte gått så långt förrän det slutade blåsa och blev nästan vindstilla. Tänk vilken tur vi har vovvarna och jag!
Tack och lov hade jag vatten med mig till både mig och hundarna. Vi var i princip ensamma hela turen, vilket med tanke på värmen kanske inte var så konstigt. Det kom två joggare, men underligt nog satt vi vid sidan av stigen och pausade och drack vatten vid båda tillfällena och då pausade vi bara just två gånger.
Gandalf fick gå lös. Dels lyder han ganska bra, och dels är han inte så snabb längre, så till och med jag klarar av att springa ifatt honom. Han går bättre om han är lös, drar inte fötterna efter sig på samma sätt som om han har koppel på sig. Han blir envisare och envisare ju äldre han blir den här vovven. Precis som människor.
Ovanligt nog så var det Iggy som hamnade mer på efterkälken. Han gick bakom mig nästan hela turen. Det var nog för varmt helt enkelt. Han är mer känslig för värmen än vad Gandalf är. Gandalf har mycket päls, men den skyddar honom både från värme och kyla. Iggys päls fungerar inte på samma sätt. Av den anledningen är han också sommarklippt även i år. Kort päls så att han inte blir lika varm. Men det märks att han lider av för mycket värme. Han blir långsam och går med lite nedböjt huvud. Han har så väldigt tydligt kroppspråk den här killen.
Och så klart blev jag genomsvettig även igår. Men var beredd på det i alla fall. Jag vill verkligen vara ute och gå, men jag vill samtidigt inte vara ute när det är så varmt. Det är inte alltid lätt att välja.
Skönheten i det som är omkring oss är i vart fall inte något att klaga på. Mer något att längta efter.
Förmodligen börjar blåbären bli mogna ute i naturen. Vi får väl se om jag får något sådant där idiotisk infall som säger att jag gillar att plocka bär och förtränger sanningen att jag egentligen avskyr det. Ett sådant där infall jag får vart och vartannat år.
Just nu känner jag mig dock klokare än så. Vi får hoppas att det håller i.
Lämna ett svar