Det här med fyra årstider är inte min grej. Tre årstider, det tycker jag om, men nu den här fjärde är inte min grej. Kylan är så klart en sak, men det som är värst är mörkret. Hela vintern är som en väntan. En tråkig väntan på något bättre. Jag försöker att glömma att det är vinter. Försöker ta bilder av fina saker, även om allting känns grått och och inbäddat i dimma. Förmodligen en oerhört dum taktik.
Hundarna och jag gick en favoritpromenad. Fotograferade lite närbilder på saker. För då ser man inte den stora tråkigheten.
Och sedan kom vi till bäcken.
Den flödade så fint och jag stod och tittade på den. Det är så vackert just där. Funderade på att jag väldigt gärna skulle vilja måla bäcken, och undrade om jag skulle klara av det. Mitt i funderingarna fick jag sådana flashbacks. I somras satt hundarna och jag vid bäcken flera gånger. Hundarna var i och för sig ofta I bäcken och själv satt jag med fötterna i vattnet för att svalka ner mig själv inför resten av promenaden. Och då, när jag stod där vid vinterbäcken, fick längtan fart. En enorm längtan efter vår trillade över mig. Som ett sug i magen. Vår och höst. De bästa årstiderna. Jag vill inte ha vinter, jag vill ha vår. Trots att jag vet att vintern inte ens har börjat ännu. Häromkring börjar den inte förrän efter nyår. Då, när jag egentligen vill att våren ska komma.
Hundarna å sin sida funderar inte så mycket. De är mest intresserade av att vi faktiskt rör på oss. Förutom när det är viktigare att stanna och lukta på något. Som skulle kunna vara livsavgörande.
Det är bara jag som inte fattar hur enkelt livet egentligen borde vara.
Lämna ett svar