Jag har ju haft problem med fötter nu ett tag. Typ ett par år. Vilket har inneburit betydligt färre skogspromenader än vad jag skulle välja om fötterna inte hade krånglat. Högerfoten har börjat kännas bättre nu, ta i trä, och jag har vågat mig på att ta kortare skogspromenader. Jag har åkt iväg till ställen där jag vet att det finns bra rundor som är lagom långa. Häromsistens så fick jag för mig att jag skulle åka till en plats där vi plockat mängder med Karl-Johan när det var ett sådant år. Tänkte att jag i alla fall skulle kolla läget. Någon Karl-Johan var där inte, men jag plockade en del kantareller och en del smörsopp. Som blev till en god middag.
Jag njöt av skogen, tills jag kom till det ställe i skogen där jag hade tänkt ta en liten paus och käka min banan och ge hundarna vatten. Det var en varm dag. När jag kom till stället så såg det ut så här.
Sist jag var här så var detta grön, lummig, härlig skog med tjock mossa på marken. Jag blev uppriktigt talat ganska ledsen. Inte så att jag började tjuta eller så, men det var ganska tungt i hjärtat. Likadant var det på ett ställe till under promenaden. Det är bara att erkänna, promenaden fick inte helt rätt känsla. Tyvärr är det som så att just det här har hänt på flera av våra promenadstråk. Ett av våra allra bästa trattkantarellställen var ett år bara borta. Möjligen skulle där kunna växa murklor, som gillar de där kalhyggena, men murklor brukar vi inte plocka och dessutom växer de inte på hösten när vi kom dit och letade efter trattkantareller.
Ja, ja. Jag får vara glad att jag överhuvudtaget kom till skogen.
Lämna ett svar