Idag när jag cyklade ner mot stan så hörde jag några skrik. Och jag kände så väl igen dem, fick vrida på huvudet för att hitta dem. Svalorna. Där kom de, fyra stycken. Och då ska det väl vara sommar? Jag menar en svala gör ju ingen sommar, men fyra borde väl räcka?
Det finns två saker som alltid får mig att reagera ordentligt, det ena är doften av hägg. Den missar jag aldrig. Känner doften och får helt enkelt leta efter var häggen är. Och så är det svalornas skrik. Doften av hägg och svalornas skrik ropar båda rakt in i hjärtat på mig. Jag känner så klart doften av syrener och schersminer och allt möjligt annat, men inget påverkar mig så mycket som häggen. Och jag hör koltrasten och näktergalen och lärkan (även om jag inte hör den lika ofta här), men inte heller de ger mig samma reaktion som svalornas skrik. Har ingen aning om varför, men kanske för att häggen talar om att våren är riktigt här och svalan talar om att det är sommar. Eller så är det något annat, men reagerar det gör jag.
Häromdagen så såg jag också den svartvita flugsnapparen i trädgården, den som kommer varje och brukar bygga bo i holken i körsbärsträdet. Det är fascinerande tycker jag. Att de kommer tillbaka. Och det måste väl nästan vara en ny generation. De som vi köpte huset av berättade om att det brukade bo en svartvit flugsnapparen i holken (eller den förra holken för vi har hängt upp en ny) och det är ju tio år sedan. Jag läste någonstans att den äldsta svartvita flugsnappare man hittat blev 11 år. Så det kanske är någon av ungarna som kommer tillbaka? Eller någon som hållit koll och som tar över när den gamla försvinner? Det får jag aldrig veta, men jag är glad varje gång som holken blir bebodd.
(gammal bild)
Lämna ett svar