Alltså, den som varit bara liiite här på bloggen tror jag vet att jag inte är någon vintermänniska. Vår – YES, Sommar – YES och Höst – YES, men vinter är big NO NO. Så egentligen borde jag väl inte fundera. På varför det ser ut så här i vår trädgård när det är ett par dagar kvar till jul.
Det ser ut som vår eller nästan vår. Enligt maken så växer till och med gräset fortfarande.
Lite grand så där i normalfallet så skulle jag väl inte funderat så mycket, utan tackat min lyckliga stjärna för att det är tö och jag slipper halka omkring (vilket jag redan gjort tillräckligt mycket den här vintern – den där enstaka halkiga dagen vi faktiskt hade). Men nu är det ju inte riktigt normalfall. Eller så är det som så att det håller på att bli normalfall som gör att jag reagerar. Den där klimatändringen. Som börjar bli varaktig. Den gillar jag väl kanske inte. Eftersom det är vi människor som högst troligen är orsak till den. Så därför kan jag inte låta bli att fundera. Och reagera.
Sedan finns det en orsak till som gör att jag reagerar. Och den är högst personlig. Och egoistisk (eftersom jag inte kan göra något åt vädret så skäms jag inte det minsta för mina åsikter i det här fallet). Det jag tänker på då är det här. Om vintern inte kommer i november, och inte i december och knappt ens i januari, då finns det en risk för att det blir vinter i februari-mars. Då när det enligt mig vintern ska börja försvinna istället. För att ge plats för våren. Det har varit några år nu (inte i följd, men flera) som våren blivit nästan överhoppad för att vintern varit så sen. Och eftersom jag ÄLSKAR våren så gillar jag inte när vintern tar över våren.
Så. Har ingen aning om vad jag egentligen ville få sagt. Men jag har i alla fall sagt det nu.
Lämna ett svar