Igår passade jag på att ta med mig hundarna till skogen. Det är alltid uppskattat. Det har inte blivit så många skogsbesök de senaste veckorna för det har varit ganska så fullt upp. Åkte till ett ställe där det i princip aldrig är någon annan på. Och just det sista fick jag bekräftat igår. Där var så mycket blåbär så det var inte klokt. Ingen annan kan ha varit där och plockat. Det var nästan så att jag fick panik. Nästan att jag höll på att kasta mig tillbaka till bilen och åka hem för att hämta hink och bärplockare. Gick runt lite halvgalet och liksom bara mumlade ”herregud vad mycket bär!” – tills jag kom på att jag redan haft mitt sånt där utbrott i år. Det där ”Det-är-så-mycket-blåbär-i-skogen-jag-ska-plocka-100-liter-blåbär-eller-så-på-en-timme” som alltid slutar med att jag kommer hem med lite bär och vissheten att jag inte tycker om att plocka bär. Det får nog faktiskt vara som så att jag får betala för de där frysta bären.
Men jag åt en massa i alla fall. Det tyckte inte hundarna var så kul. Inte begrep de det goda i blåbären, trots att jag försökte bjuda, och inte förstod det fantastiska i att hålla på att pilla i några buskar. Helt nedra tråkigt alltså. Och så undrade de över alla mina olika utbrott om hur mycket bär det fanns där.
Ljungen har börjat blomma så smått, något som är både trevligt och mindre trevligt. Trevligt därför att det är vacker med ljung, mindre trevligt därför att det gör att tankarna börjar dras mot höst.
Det kan tyckas tråkigt det där med planterad skog, men jag kan ändå inte låta bli att gilla den när jag är där. Det finns avstånd mellan träden och det blir ett härligt ljus bland de raka stammarna.
Trots bärplockningen så älskar hundarna att vara i skogen. Det springs mycket och det luktas mycket. Jag tror att de älskar känslan av frihet som det blir i skogen. Eller så är det jag som älskar den känslan?
Det kan vara så.
Oavsett så är skogen något som vi gillar både hundarna och jag.
Lämna ett svar