Minns ni hur det kunde vara när man var liten? Att man kunde bli så överdrivet stolt när någon sa att man var duktig (efter att ha ritat 17 ungefär likadana bilder) eller att ens nya klänning var fin (efter att man suttit på bänken vid lekplatsen väntandes på att någon skulle observera att man faktiskt HADE en ny klänning).
Precis så stolt kände jag mig efter min årliga kontroll hos tandhygienisten när hon, nästan med besvikelse i rösten, konstaterade att det inte fanns något att klaga på avseende mina tänder och att jag skötte dem så bra att hon inte hade något att rekommendera.
Lämna ett svar