Att bli gammal kan vara förnedrande

Min mamma är 85 år gammal. Fyller 86 i januari. Då kan man kanske tänka att det är härligt att få uppnå en sådan ålder. För vissa är det dock inte eftersträvansvärt att bli så gammal. Det finns något ordspråk eller aforism som säger något i stil med ”Det viktiga är inte att lägga år till livet, utan att lägga liv till åren”. Det är rätt. Det är bättre att få lämna världen i tid istället för att vara kvar för länge.

Min mamma är ett exempel på detta. Hon har varit lite disträ i några år, inte klarat att betala sina räkningar, men annars har det gått ganska bra. Hon flyttade till oss i vårt gårdshus när vi köpte huset och det gick också ganska bra. Hon hade som uppgift att laga mat till oss när vi kom hem från jobbet och hon tog den uppgiften på största allvar. Det funderades på rätter och hon läste recept. Lagade också till både det ena och det andra. Hon tyckte det var roligt. I våras började gradvis maten bli sämre. Hon hade svårare att få fram olika sorters rätter, det var mycket torsk med äggsås, och det var allt oftare maten var bränd när vi kom hem. Det började också bli som så att hon började få problem med att hålla koll på vilken dag det var. Skulle hon laga mat eller inte? Ibland kunde det vara väldigt mycket salt i maten, så mycket att det i princip inte gick att äta. Mer och mer saker började också bli lite virriga. Spisen kunde stå på. Kranen kunde stå på. Hon glömde att ta sina tabletter. Fortfarande kunde hon dock själv beställa färdtjänst och åka till doktorn mm.

Sedan i slutet av maj i år fick mamma en liten hjärtinfarkt. Efter det att hon kom hem har sinnet bara rasat. Från att ha behövt hjälp bara med städning behöver hon idag hjälp flera gånger om dagen. Och hon börjar leva i en annan värld. Ibland vet hon inte vem jag är. Vid de tillfällena är jag en liten flicka i mammas huvud och då kan den där gamla kärringen som kommer inte vara jag.

Hon får ofta besök nu för tiden. Besök som hon bara själv ser. Hennes bröder var där och bråkade en dag, trots att de varit döda i många år. Besvärliga var de och ville inte gå ut och plocka plommon till henne. Hennes mamma har varit där. Ibland är alla hennes barn där, ibland är det andra barn. Emellanåt är det några utlänningar som är där. Så hon är inte speciellt ensam. Även om vi inte ser hennes besökare. Hon ser sig förvånat omkring när vi frågar var de är.

En kväll ringde hon in till mig och frågade om vi hade en ooinbjuden nattgäst. Jag undrade vem hon menade.
”Den minsta tösen” tyckte jag hon sa. Min mans syster hade varit här med sina barn så jag trodde hon pratade om dem.
”De har åkt hem” sa jag.
”Vad menar du med det?” frågade hon och jag förstod att det inte var dem hon hade pratat om.
”Vilken tös menar du?”
”Min minsta tös?”
”Men det är ju jag”
”Ja, men hon som kommer efter dig, vad är det nu hon heter…” och så sa hon mitt namn.
I det läget förstod jag att det var helt fel. Jag fick hålla igen, och säga till henne att hon kunde gå och lägga sig, vi skulle hålla koll på tösen. Eftersom hon också förklarade att hon inte kunde gå och lägga sig förrän tösen kom hem.

Hon vet inte alltid var hon är. En dag bodde hon i en länga där någon hade tagit hennes inkontinensskydd. En annan gång bodde hon i ett hem som hon inte riktigt visste var det var. Hon hittar inte alltid kläder att ta på sig. Det logiska tänkandet att om man inte hittar något så letar man, det finns inte längre. Hon hittar inte alltid toaletten, ibland tror hon inte att hon har någon toalett.

Och ändå kan man prata med henne om mycket. Så länge man inte diskuterar tid och rum för mycket. Eller ifrågasätter vissa saker. Som att någon flyttat huset hon bor i. Eller att vårt hus flyttat på sig, det stod inte där förut. etc.

Att stå så nära och se detta bryter ner en. Demensen, den stora, kommer så otroligt fort. Tar bort det sista av min mamma som finns kvar. Och jag blir själv ett nervvrak. Jag har ont i magen jämt. Så fort jag har varit ute hos min mamma så gråter jag floder. Jag håller också på att gå sönder. Fast på ett annat sätt. Sommaren har inte varit rolig.

Mamma ska in på ett äldreboende. Det sköna är att hon vill det själv. Det tråkiga är att i värsta fall kan det ta upp till tre månader. Jag vet inte om vi skulle klara tre månader. Biståndshandläggaren sa att hon inte trodde det skulle dröja så länge, men det KAN.

Den som var min mamma finns inte längre kvar. Även om det är så jäkla jobbigt nu så är jag glad att jag sett till att träffa min mamma så länge hon fanns kvar. Jag behöver inte ha dåligt samvete.

Nu får vi ta hand om skalet som en gång var min mamma.

Ibland är livet förnedrande.