En lång en

Det skulle vara OK väder enligt SMHI så jag hade planerat en rejäl långpromenad med hundarna. Och det såg ut så när vi gick upp. Blå himmel och bara lite moln. Det ändrade sig dock och när det var dags för vår lunchpromenad hade det mulnat igen. Dessutom var det ”hängande regn”. Dvs sånt regn som du liksom går in i. Det känns inte som att det regnar utan det känns som att regndropparna hänger i luften och du får skylla dig själv att du blir blöt när du går in i det.

Vi hade bestämt oss för en långpromenad så vi gick ändå. Jag menar jag är svensk och jag är hundägare. Då finns det inget dåligt väder, jag tog helt enkelt på mig rätt kläder.

Jag tog dessutom med mig en liten matsäck. En surdegsbulle med ost och tomat och en flaska vatten till mig. Inte för inte följer jag portionenundertian som konstant pläderar för att vi ska gå ut i naturen med matsäck.

Och visst, vi blev lite blöta, men det där regnet trillade ner till marken efter ett tag och vi blev i vart fall inte mer blöta. Macka inmundigades en bit in på promenaden. Vi var tre att dela på en bulle så det blev kanske inte jättemycket mat till mig.

Vi gick ungefär sju kilometer så det fanns mycket skog att titta på.

Tyckte att jag hade otur. Ett himla springande på folk! Att det ska vara så omöjligt att få gå på egen hand. Tills jag kom fram till att på de där sju kilometrarna så träffade jag på jag fem människor och två hundar. Det kanske inte är så mycket i alla fall.

Vid ett tillfälle kom det en joggare bakifrån. När jag fick syn på henne så höll jag hundarna nära. Och det visade sig att hon sprang ännu långsammare än vad jag gör. Det trodde jag knappt var möjligt!

Även om det var mulet så kändes det som var grönt i skogen väldigt grönt. Mossorna gör sig faktiskt väldigt bra så här års.

Hundarna gillar att gå i skogen och de brukar vara lydiga, men den här gången måste det ha gått en löptik samma runda som vi gick och inte för så himla längesedan. De var helt hopplösa! Så vi var kanske inte överens under hela turen. De där hormonerna ställer verkligen till det i huvudet på dem.

Jag hade vatten med mig till mig själv, men just nu finns det vatten i bäckarna så det är vad hundarna får nöja sig med.

Och det gör de så gärna. Med tanke på den fruktansvärt torra sommaren vi hade här så är det trevligt att se att vi har fått tillbaka lite vatten.

Felix passade på att springa lite på stigarna när han hade möjlighet.

Och på vägen hem gick vi förbi träddraken. Träddraken är en trädstam som fallit och som, om du har lite fantasi, ser ut som en drake.

Den har legat där i ganska många år och vi träffar på den då och då. Ganska fascinerande att den fortfarande finns kvar. Funderade på om jag skulle lära Felix att gå upp på huvudet på den, men bestämde mig att det skulle jag inte. Inte för att jag inte tror att Felix skulle klara det, utan för att det är Iggys träddrake.

Iggy älskade att klättra upp på träddraken. Som han älskade att klättra på massor av saker. Så draken är hans och om inte han kan gå upp på den längre så ska inte någon av våra andra hundar göra det heller.

Istället så klappade jag draken och hälsade från Iggy.

När vi kom hem var jag lagom fuktig och lite kall och det var härligt att lägga sig i ett varmt bad.