Lite nostalgisk – eller något liknande

Jag har alltid brukat säga att jag inte är nostalgisk. Att jag inte tittar bakåt. Och det har stämt. Men det verkar som att det inte riktigt gör det längre. Är det möjligen så att nostalgin kommer med åldern?

Idag åt vi sill. Med potatis och ägg och nyplockad gräslök från trädgården. Det var gott. Jag la upp lite matjessill i ett litet glasfat.

Då blev jag nostalgisk. Jag har två sådana små glasfat. Förmodligen är de inköpta för en väldigt liten peng någon gång i tiden. Men jag har plockat sill från de här faten många, många år. Fast hemma då. När jag växte upp och senare när jag slutat växa upp och bara blev äldre. Det kom jag på idag när jag la sill i det lilla fatet. Och fick nästan lite hjärtsnörp. Bara så där. Det gick väl i och för sig över ganska snabbt och istället så var jag glad att jag hade just de här faten. Jag har så lite som är sådant som kommer hemifrån.

Men jag har i alla fall två små glasfat som jag kan lägga sill på.

Att hänga upp sig på något

Ibland kan saker och ting verka så stora och tunga att genomföra. På ett sätt som gör att de hänger över en hela tiden som ett mörkt moln. Ofta helt i onödan, men sinnet har fastnat på något sätt. Det behöver inte ens vara något som är viktigt på riktigt, eller ens något som har någon egentlig betydelse. Men i ens eget sinne är den där saken plötsligt oerhört viktig och det är NÄSTAN som om ens egen existens börjar bli beroende av den. Lite så.

Jag hade en sådan sak jag hängde upp mig på. Löjlig som tusan, jag medger det, men den blev plötsligt väldigt viktig. Och det var att plantera om växterna som övervintrar i källaren. Mina uteväxter. Pelargoner, fuchsior mm. Det kändes SÅ jobbigt, men samtidigt SÅ viktigt och jag kände bara att jag ORKAR INTE.  Jag var helt enkelt tvungen att se till att fixa de där blommorna för att kunna må bra. Annars hade de hängt över mig och liksom bara varit ett misslyckande. Sagt och gjort. Jag har hållit på några dagar i rad. Tagit några blommor per dag och jag fixade det.  Det var egentligen inte ens speciellt jobbigt. Jag har de stora krukorna kvar, men de räknas inte riktigt in i det här för jag behöver makens hjälp med att flytta de krukorna så det får bli vid ett senare tillfälle.

Så nu är jag alltså klar!! Och det känns så skönt! Som om en sten föll från hjärtat. Ibland gäller det bara att tvinga sig själv liksom.

Kan ni också hänga upp er på det viset avseende helt oviktiga saker?

The Dressmaker

Jag tog ett gratis testabonnemang på en streamingtjänst för att se om den är något att fortsätta med. Igår tittade jag på en film som heter The Dressmaker och den vill jag verkligen rekommendera.

Filmen handlar om Tilly Dunnage som, när hon var tio år gammal, tvingats bort från sin hemby till en internatskola efter en händelse som sakta plockas fram under filmens gång. Hon har gått i bra skola och lärt sig sy – och sy bra! – när hon varit iväg. Hon kommer tillbaka till byn som en riktig femme fatale och alla avskyr henne (så klart). Men de kan inte motstå hennes klänningar eftersom hon kan se precis vad som passar var och en. Genom sitt syende så tar hon sig in i byn och genom sitt syende, och lite annat, så hämnas hon också hur de i byn behandlat henne. Den här filmen har verkligen det mesta, spänning, komik, tragik , lite romantik och väldigt bra skådespelare. Och en polis som är transvestit. Kate Winslow spelar huvudrollen, helt suverän och även hennes galna mamma som spelas av Judy Winslow är toppen. Revenge by haute couture läste jag någon skriva. Bra beskrivning.

Alltså det är svårt att riktigt beskriva vad den här filmen handlar om utan att avslöja för mycket. Men den är BRA. Och det är inte någon tjejfilm så vill ni se någon film tillsammans med någon i påsk, varför inte testa denna? Ingenting är självklart i den, förutom hur reaktionerna i en liten by till det nya och okända kan vara.  Jag varnar dock, det är inte någon feel-good film även om den plockar fram en hel del skratt. 

The Dressmaker – Se den.