En annan dag

Idag är det annan dag påsk. Mamma skojade ofta om det namnet. Sa att idag är det en annan dag. Jag har märkt att man tar verkligen efter sina föräldrar mer än vad man kanske vill erkänna. Således händer det att även jag drar ett lite dåligt skämt om en annan dag.

Den här annandagen har vi i alla fall varit i skogen. Kommer mer om det en annan dag (sorry – kunde inte låta bli). Imorgon är det en vanlig dag, men den här veckan är vi båda hemma. Vi ska fixa färdigt ett förråd till oss. Vi håller på att göra iordning ett utrymme som varit väldigt oanvändbart och som vi tänker göra användbart. Jag kommer att visa upp detta när det är klart. Just nu är hela huset en byggarbetsplats känns det som. Saker som varit i förrådet så som det var förut finns i vardagsrummet och matrummet och i förrådet byggs det.

Men det är spännande. Och själv sitter jag och försöker att få till hur vi ska göra.

Som synes är det inte någon rak vägg vi har att jobba med. Den är delvis under en trappa – därav vinkeln :). Och längst till vänster så ska det vara lite städskrubb eller vad man ska säga. Åtminstone ska dammsugaren äntligen få en plats. Så att den inte alltid står på golvet i något rum.

Men det är roligt att tänka och fundera. Även om det är en annan dag.

Den funkar faktiskt

I somras när maken och jag åkte Vättern runt och även shoppade på Ovolins så köpte jag en dammvippa. 
En sån där av strutsfjädrar (jag  vet, inte helt OK). Det har tagit lite tid, men nu har jag äntligen  använt  den. Och vet ni vad, den fungerar! Vilket så klart alla redan fattat eftersom det står i rubriken. Du ska inte vifta runt med den utan försiktigt föra den över den dammiga ytan och dammet sugs då in pga statisk elektricitet. Syntes så klart extra bra på mörka ytor. Sedan får du gå utomhus och vifta bort det där dammet. OK den tar inte ALLT damm, men kanske den hade gjort det om dammning hade gjorts oftare än i det här hushållet.

Dessutom är den dekorativ och kan således hänga synligt. Och bli en egen dammsamlare.

Lite nostalgisk – eller något liknande

Jag har alltid brukat säga att jag inte är nostalgisk. Att jag inte tittar bakåt. Och det har stämt. Men det verkar som att det inte riktigt gör det längre. Är det möjligen så att nostalgin kommer med åldern?

Idag åt vi sill. Med potatis och ägg och nyplockad gräslök från trädgården. Det var gott. Jag la upp lite matjessill i ett litet glasfat.

Då blev jag nostalgisk. Jag har två sådana små glasfat. Förmodligen är de inköpta för en väldigt liten peng någon gång i tiden. Men jag har plockat sill från de här faten många, många år. Fast hemma då. När jag växte upp och senare när jag slutat växa upp och bara blev äldre. Det kom jag på idag när jag la sill i det lilla fatet. Och fick nästan lite hjärtsnörp. Bara så där. Det gick väl i och för sig över ganska snabbt och istället så var jag glad att jag hade just de här faten. Jag har så lite som är sådant som kommer hemifrån.

Men jag har i alla fall två små glasfat som jag kan lägga sill på.

Att hänga upp sig på något

Ibland kan saker och ting verka så stora och tunga att genomföra. På ett sätt som gör att de hänger över en hela tiden som ett mörkt moln. Ofta helt i onödan, men sinnet har fastnat på något sätt. Det behöver inte ens vara något som är viktigt på riktigt, eller ens något som har någon egentlig betydelse. Men i ens eget sinne är den där saken plötsligt oerhört viktig och det är NÄSTAN som om ens egen existens börjar bli beroende av den. Lite så.

Jag hade en sådan sak jag hängde upp mig på. Löjlig som tusan, jag medger det, men den blev plötsligt väldigt viktig. Och det var att plantera om växterna som övervintrar i källaren. Mina uteväxter. Pelargoner, fuchsior mm. Det kändes SÅ jobbigt, men samtidigt SÅ viktigt och jag kände bara att jag ORKAR INTE.  Jag var helt enkelt tvungen att se till att fixa de där blommorna för att kunna må bra. Annars hade de hängt över mig och liksom bara varit ett misslyckande. Sagt och gjort. Jag har hållit på några dagar i rad. Tagit några blommor per dag och jag fixade det.  Det var egentligen inte ens speciellt jobbigt. Jag har de stora krukorna kvar, men de räknas inte riktigt in i det här för jag behöver makens hjälp med att flytta de krukorna så det får bli vid ett senare tillfälle.

Så nu är jag alltså klar!! Och det känns så skönt! Som om en sten föll från hjärtat. Ibland gäller det bara att tvinga sig själv liksom.

Kan ni också hänga upp er på det viset avseende helt oviktiga saker?