När jag fem eller sex år så var jag på någon slags sommardagis en dag. Min storebror kom och hämtade mig med sin cykel. Jag åkte bak på min storebrors cykel hem. När jag skulle kliva av cykeln så körde han framåt lite till och jag fastnade med hälen i hjulet. Och slet upp den rejält. Blodet sprutade. Mamma, som var hemma, kom utrusandes – förmodligen skrek jag som en gris. Hon snurrade en handduk eller något om foten, lyfte upp mig och sprang iväg mot doktorn. Jag minns fortfarande min blodiga sko som låg slängd under ett element.
När hon springer där helt hysteriskt stannar en man som kör en folkvagnsbubbla och säger till oss att hoppa in i bilen. Han kör oss till doktorn. Hos doktorn får vi komma in ganska direkt och han syr ihop min häl och förklarar för mamma att det var bara millimetrar från att hälsenan rykt. Hela tiden är den främmande mannen med oss. När vi är klara hos doktorn kör mannen oss hem. Vi vet fortfarande inte vem han är/var. Mamma var för hysterisk och upprörd för att tänka på att fråga och han hörde aldrig av sig igen. En vardagshjälte.
När vi var hemma igen så var jag chockad och trött så jag la mig ner och sov. När jag vaknade upp så var det ljust ute. Jag frågade mamma om det var nästa dag, men hon sa att det är fortfarande fredag.
Jag tyckte att det hade varit en väldigt lång dag så jag frågade: ”Är det långfredag?”
Det var det inte – men det är det idag.
Åsa säger
Usch ja, vad det var otäckt att fastna i cykeln på olika sätt. Undrar hur många det är som INTE har gjort det.
Igår tyckte jag fredagen bara rasslade iväg, trots att det var Långfrdag.
Jenny säger
Gullig berättelse. Och nu kommer jag vara skiträdd för att fastna i cykelhjul.