Krossad ruta!!

Igår kväll när vi satt i vardagsrummet hörde vi plötsligt ett klirr. ”Var det en ruta?” undrade båda. Och mycket riktigt, vid koll visade det sig att någon hade krossat rutan i sovrummet. Tack och lov bara ytterrutan så det var inte fritt blås rakt in.

Men tror ni att någon var kvar? Att någon kom och bad om  ursäkt?
Naturligtvis inte!
Vad är det för samhälle av fegisar och egoister vi håller på att skapa? Jag tycker att människor har allt svårare att stå för vad de gör och de visar allt mindre hänsyn. Och då pratar jag inte i första hand om våran ruta. Den är bara ett bland så många tecken.
Jag gillar människor som står för vad de gör och vad de tycker. Även om deras åsikter kanske inte passar in eller jag kanske inte gillar dem. Men om de står för vad de tycker så vet jag var jag har dem. Och  människor som står för vad de gör, det är människor som är verkligen har styrka och har hittat sig själva. Jag vet inte alltid om jag själv uppfyller kategorin, men jag försöker i alla fall. Jag har viljan och jag tror att jag lyckas för det mesta.
Ett exempel på det motsatta var jag en gång med om på ett fik i Göteborg. Sambon och jag satt i ett par fåtöljer och strax bakom mig fanns en liten trappa upp till ett högre etage. Sambon och jag sitter och pratar och jag sitter lite framåtlutad. Plötsligt gör det bara skitont i min rygg. Då visar det sig att det är två tjejer ovanför den där trappan som råkat välta en pall. Pallarna var väldigt tunga, gjorda av någon metall, och pallen hade ramlat rakt ner på min rygg. Jag har fortfarande en inbuktning i ryggen där den ramlade. Tack och lov att jag var framåtlutad, vet inte hur det gått om jag fått pallen i huvudet.
Men i alla fall. De här tjejerna, tror ni att de bad om ursäkt? Nej, de reste upp pallen snabbt och gick därifrån. Gör man så?? Jag blev grymt chockad (det gjorde nämligen skitont) och ledsen, men ärligen så blev jag mest chockad och ledsen av att de inte sa ett ljud, bara gick. Jag tog mig snabbt ut ur fiket för jag började gråta och andas så där läskigt som man kan göra när man blir riktigt chockad. Ändå tror jag att hade tjejerna sagt förlåt så hade jag inte reagerat lika hårt. Jag visste väl för fasiken att de inte gjorde det med vilje, så jag hade inte blivit arg. Det läskiga är dock att det är naturligt för alltför många människor att INTE säga något när man gör något fel, utan istället försvinna så snabbt som möjligt och hoppas på att ingen har sett en. Vilket hjältemod! Vet bara att jag vill inte ha de där människorna vare sig som grannar, arbetskamrater eller vänner. Tyvärr får jag inte välja.
Därför har vi en trasig ruta och ingen som står för att de tog sönder den. Jag tror nämligen inte att det heller skedde med vett och vilja. Åtminstone hoppas jag verkligen det.

Om Asta

Välkommen hit vare sig du varit här förut eller inte. Jag som skriver här är en kvinna i medelåldern får man väl säga nu för tiden, och jag heter inte Asta i verkligheten, men jag heter Asta här. Jag bor med min man och två hundar i Småland. I ett hus från början av förra sekelskiftet som vi roar oss med att renovera. Våra erfarenheter där är att man hinner aldrig så mycket som man vill och att allting tar alltid längre tid än man tror. Min blogg har funnits i några år och startades mest för mig själv egentligen. Jag har inget budskap och jag har inte något speciellt spännande liv. Men dels tycker jag det är kul att bygga lite på websidor och dels är det ett bra sätt att föra en logg på vad man gör. Framförallt nu när vi har hus. Att det hittar hit en del människor är naturligtvis en bonus. Jag har en genmutation som gör att jag har hemokromatos, något som det finns lite information om här på sidan. I övrigt så tycker jag om att fixa och dona. Att snickra och att göra allt möjligt annat pyssel som jag kommer på. Älskar att lära mig nya saker och det är viktigt att alltid ha ett projekt på gång. Den som vill skicka mig ett mail kan göra det på adressen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *