Folk

Har varit iväg och åkt tåg igen. Det är väl för att man har så mycket dödtid som man sitter och iakttar folk och vanor där. Den här gången reagerade jag på mobiltelefonvanor. Sitter det ett gäng människor på ett tåg och så tar en av dem upp en mobiltelefon och börjar ringa så dröjer det inte fem minuter så har alla människor runt omkring den här människan OCKSÅ plockat upp sin mobiltelefon och börjar ringa. Vad beror det på? Det kan ju inte vara att de vill skryta och visa att ”jag har minsann också en mobiltelefon” för det har ju så gott som alla nu för tiden. I vart fall alla som vill.

Så jag undrar om det är för att de vill visa att de har någon som de kan ringa. De här ”härmsamtalen” blir ju ofta ganska löjliga så det beror inte på att de kom på något viktigt som de måste säga bara för att någon annan tog upp sin telefon. Ofta inleds samtalen med ”Hej, det är jag – liten paus – vad gör du?” Och så brukar de följas av ett antal lika intetsägande fraser tills man märker att personen i andra änden av telefonen börjar tröttna och samtalet tar slut.

ÄR det så att det faktum att någon annan börjar prata i telefon får en att känna sig ensam? Så att man måste ringa upp någon. Jag vet inte. Men det var intressant att iaktta detta fenomen. När jag väl börjat tänka på det hände det om och om igen.

En annan sak som hände var en man som missade att gå av tåget. Precis när tåget åkte ut från stationen kom han rusandes och ville av. Tågvakten förklarade att det går inte att gå av längre för tåget körde. Mannen blev vansinning och skällde och domderade. Jag kunde inte höra vad de sa riktigt för dörren åkte igen. Men det gick i alla fall ut på att tåget förmodligen inte hade stått mer än högst tio sekunder på stationen och hur skall man hinna bli klar och gå av? Och att tåget hade stått lite drygt en minut och hur hann alla andra gå av – jo de hade lyssnat på meddelandet fem minuter innan ankomst och förberett sig. Eller något sådant.

Sedan kom mannen tillbaka in i vagnen. Då förklarade han för tågvakten att

”Jag köper inte det här?”

”Vad köper du inte”

”Att man inte skall hinna gå av tåget?”

”Nu hinner man faktiskt gå av tåget om man lyssnar på vad de säger i högtalaren och jag kan inte göra mycket åt att du inte köper det.”

”Nej, du gjorde minsann ingenting alls du?”

”Vad tycker du att jag skulle ha gjort?”

”Du skulle ha ringt han som kör tåget och säga till honom att stanna så att jag hann gå av.”

”Jag kan inte ringa tågföraren.”

”Kan du inte ringa tågföraren?!?!?!?”

”Nej”

”Vad fan är det här?? Stenåldern?”

Ja- denna berättelse om ingenting slutade i alla fall med att han fick åka till nästa station och ta nästa tåg tillbaka.

Tänk vad det händer spännande saker när man åker tåg.

Om Asta

Välkommen hit vare sig du varit här förut eller inte. Jag som skriver här är en kvinna i medelåldern får man väl säga nu för tiden, och jag heter inte Asta i verkligheten, men jag heter Asta här. Jag bor med min man och två hundar i Småland. I ett hus från början av förra sekelskiftet som vi roar oss med att renovera. Våra erfarenheter där är att man hinner aldrig så mycket som man vill och att allting tar alltid längre tid än man tror. Min blogg har funnits i några år och startades mest för mig själv egentligen. Jag har inget budskap och jag har inte något speciellt spännande liv. Men dels tycker jag det är kul att bygga lite på websidor och dels är det ett bra sätt att föra en logg på vad man gör. Framförallt nu när vi har hus. Att det hittar hit en del människor är naturligtvis en bonus. Jag har en genmutation som gör att jag har hemokromatos, något som det finns lite information om här på sidan. I övrigt så tycker jag om att fixa och dona. Att snickra och att göra allt möjligt annat pyssel som jag kommer på. Älskar att lära mig nya saker och det är viktigt att alltid ha ett projekt på gång. Den som vill skicka mig ett mail kan göra det på adressen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *